Nej appen vill inte att jag ska kunna lägga in bilder.

Och hur gör jag då när alla bilder tas med mobilen och förs över till bloggen annars?
Suck.

Världsproblem.

Så för att visa min agression så tog jag en bild från min mapp på datorn, som är jävligt rolig...hah!

#bild #problem #dumma #bloggplatsen #batmanbebis

Jag har i flera år vetat om mina funktionsnedsättningar, ett tag kämpade jag tillomed med att få dom på papper, men gav upp.

Inga test kan ju egentligen visa vem man är, man känner sig bäst själv heter det ju?

Jag har två föräldrar som också dom har svårigheter, flera i familjen och har alltid haft ett speciellt öga till barn i behov av särskilt stöd.

I mig själv så finns det vissa saker jag har jobbat med hårt och andra har jag bara insett att dom finns där.

Som exempelvis förändringar.

Det finns flera saker som blir kaos för mig.

Säg att det ringer på min dörr nu, och utanför står en kompis.

Det funkar absolut inte för mig.

Alltså inte ens lite

Det finns inte en chans att jag ens öppnar dörren.

Jag klarar inte av oväntade besök, att man bara dyker upp.

Jag har också svårt för nya saker, i den månen om jag inte vet vad som ska ske.

Om jag ska till en ny plats där vi ska ha en utbildning så är det helt okej, för jag vet ju lite om vad innehållet ska vara och lokalen är inte så viktig. Jag vet också vad som förväntas av mig.

DÄREMOT, var det personalfest och såhär stod det i inbjudan" ta på dig oömma kläder"

Sånt där ger mig panik.

Vad innebär det?
Kommer jag behöva göra saker som jag inte kan? Kommer jag skämma ut mig själv?
Måste man? Kan man kolla på?

Livet är ju fullt av förändringar och många tar jag bra men många ger mig riktig panik.

Och ibland kan man ju få veta att något ska hända flera månader i förväg, det innebär att jag kan gå och ha ont i magen i månader.

Men numer så är jag rätt öppen med mina svårigheter.

Har sagt till kollegor och chefer att jag har ett behov av att veta(här säger som oftast att det har ju ALLA), men att jag har behovet lite större än andra.

Många fattar inte alls vad man menar.

För bara för att JAG tycker detta är normalt, då jag har massor av folk i min närhet med särskilda  behov så finns det människor som aldrig mött en enda en som dom anser har dessa svårigheter.

Så idag sa min kollega till mig att hon sagt upp mig.

Det som gör mig jävligt sur är att hon alltid sagt"ska du säga upp dig nångång så säg till mig innan för då blir jag INTE kvar".

Och nu ska hon dra, hon har skickat ansökningar till en annan skola, och har inget sagt till mig.

Självklart får hon byta jobb, men tycker inte att man ska säga till mig att jag ska säga till innan, så gör hon inte det själv.

Så nu är hösten för mig helt oviss.

Vem ska jag jobba med?

Så på måndag är det jag som går in till chefen och säger exakt vad jag tycker.

"jag vill veta hur hösten ser ut för mig och vem jag ska jobba med"

De två som nu är kvar på min avdelning är hemska människor.

Den ena är elak på riktigt och den andra är otroligt feg och falsk.

Jag kan inte jobba tillsammans med dessa, jag får ångest.

Så plötsligt känns framtiden oviss och jag känner mig orolig.

Är det så att avdelningen ser ut som den gör nu, med alla bra som slutar...så är jag beredd att söka mig till andra avdelningar...Och också då äldre barn.

Har alltid gillat förskoleklass och den enorma friheten men att jobba med en vettig kollega är ALLT.

Så, fortsättning följer