Det var på den där roliga festen som jag levde upp.

Jag skulle ju inte åka dit, men min kompis överttalade mig.

Vi grillade, samtalade och åt gott.

Jag fick chansen att ta plats på scenen och sjnga flera låtar.

Jag träffade E på festen.

Det som jag aldrig pratar om är vad som hände sen...

Jag tog tåget hemåt där på natten, festen var kul och jag kände mig nöjd.
Jag tänkte inte ens på E, han var nog som alla andra killar, ville strula lite, full, och ville ha mig i säng.

Jag var inte full alls men ändå kom en konstig känsla över mig.

Jag satte mig i soffan och det var som att jag var ett tomt skal.

Det fanns inget.

Jag hörde mina andetag tungt och mitt huvud kändes dimmigt.

Plötsligt började jag att gråta, tårarna bara kom, fler och fler och jag nästan kippade efter andan för att jag var så ledsen.

Jag började tänka på livet, vad skulle hända, vad skulle det bli av mig.

Min kropp, mitt hat, hur jag använt min kropp, vilka jag låtit använda den.

Hur ont jag haft, hur rädd jag har varit.

Plötsligt kände jag mig redo.

Den här världen passar inte mig, den tanken tänkte jag ofta när jag var yngre, men adrig har jag känt mig så redo.

Tänk om jag skulle dö.

Då skulle jag slippa bli använd, vara rädd och orolig, inte känna mig älskad.

Jag torkade tårarna och kände på något vis att this is it.

Jag är klar nu, världen här passar inte mig helt enkelt.

Vi är alla födda på samma jord, inte fan kan det passa alla.

Jag kände mig nöjd och tillfredställd över mitt beslut, jag är inte ledsen längre, nu räcker det, jag går vidare.

Av någon konstig anledning så ringde jag jourteamet på psykakuten.

Jag sa att jag var redo, att det var en okej känsla och att jag inte alls är ledsen, jag kände mig glad över mitt beslut.

Jag somnade av utmattning.

Jag dog aldrig dendär kvällen, fast jag var så redo

Och att jag var så jävla redo att lämna allt skrämmer mig idag så jävla mycket.

Den kvällen var början på något nytt, jag träffade E och idag är vi tillsammas.

Men den kvällen var också då jag såg en sida av mig som jag inte visste fanns.

#leva #avsked #endagitaget #tillfredställd #älskad #redo

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner ofta en stark längtan efter att föreläsa. Men om vad?haha alltså jag har ju varit med om en heldel men man kan ju inte föreläsa om ett helt liv. Sen är allt väldigt personligt så genom att föreläsa skulle jag kanske såra många människo...

Hej Jag har börjat plugga. Det är annorlunda som fan. Jag har läst kanske 3 böcker i mitt liv. Plötsligt har jag studielitteratur...på engelska. Plötsligt ska jag läsa massor, skriva massor och förstå helt nya saker. Men det är rätt häftigt...

Idag är det midsommar. Såklart dåligt väder. Kom iväg på lite firande och ätit god mat..och dotterns favorit just nu..jordgubbar. Men sen är det alltid extra jobbigt när man kommer hem..hon sover. Ensamheten smyger sig på. Jag tror att ensamheten...

Minns inte ens vad jag berättat om i bloggen. Känns som mycket händer känslomässigt men annars inte mycket. Jag har extremt lite ork kvar på kvällarna, vilket är sjukt jobbigt. Vilket gör att mitt hem är kaos. F sover tidigt, somnar fort och ...

F är sjuk. Jag försöker hålla gråten inne så hon inte ska se.. Fan ...