Jag älskar Batman.

Har aldrig sett någon film, gillar inte låtarna från filmerna.

Har ingen koll på skådespelarna eller något liknande.

Jag gillar bara loggan.

Jag älskar loggan och försöker alltid att hitta nya saker med loggan på

Och bebis..

Ja, jag vill ju hemskt gärna ha en bebis..

Så då blev det

Batmanbebis

På fredag ska jag träffa min pappa.

Min älskade pappa.

Ett år sen sist.

Det gör så ont i min själ när jag träffar pappa.

Min tatuerade coola pappa, som jag alltid skröt om på dagis.

Som körde en bil utan tak och hade en cool frisyr.

Som alltid lyssnade på hårdrock när han lagade mat.

Den pappan försvann.

Idag är han ett tomt skal, intresset för bilar och musik försvann och nu jobbar han mest.

Han har slutat leva, och tycker inte livet är så viktigt.

Jag saknar dig!
Sa jag för några år sedan på telefon..

-Men vad är jag att sakna? Sa han..inte direkt bittert utan han undrade verkligen.

Man saknar ju roliga saker, och vad e det för roligt med mig?

Min pappa är en typiskt aspergare och har många svårigheter som visar sig då och då.

Han kan inte betala med mynt exempelvis för då tror han att dom  tycker han e jobbig och att det tar tid.

Han betalar sina räkningar över disk, och betalar extra för det.

Han provar aldrig skor i butiken, utan gör det hemma.

Och kan han inte ha skorna, eller kläderna också för den delen så slänger han dom, han skulle aldrig lämna tillbaka dom.

Min pappa har aldrig kramat mig eller sagt att han älskar mig.

Om pappa ringer och man är upptagen, och säger"jag e upptagen kan du ringa om 20 min". Då tar han det jätte personligt och kommer inte ringa sen.

Så man gör bäst i att alltid ta samtalet. Som ofta kommer på helgen på kvällarna när han druckit en heldel.

Han har ingen annan, så klart jag ställer upp.

På fredag vill han bjuda mig på mat.

Han väljer ställe, vi gör så, så att han får välja det han är trygg med.

Sen dricker han för mycket och jag får höra om berättelser som skedde för tio år sedan.

Vi pratar sällan om nuet.

Men han är min pappa, fast han ibland är så jävla envis och speciell så man vill skrika rakt ut,

Min kollega är så jävla lustig...lustigt korkad.

Jag skrev ett brev till barnen på jobbet idag. Jag tycker det vore kul om vi kunde göra något med barnen, vädret är skit och man måste anpassa aktiviteterna.

Så jag skrev ett utkast som jag visade mina kollegor.

"Vi måste vänta till Åsa börjar", sa min ena kollega.

Varför då?
Ja så hon kan kontrolläsa och säga om vi formulerat oss galet.

EH VA?
Det var det dummaste jag hört.

Så jag skrev ut flera X och skulle precis sätta upp på dörren.

Då klev Åsa in på avdelningen och gick fram till datorn och läste.

Jag gick iväg och lekte med barnen och gick förbi rummet efter en stund.

"Jaa, nu har Åsa läst och vi har ändrat i det du skrev"

Och läs nu vad det var för " stort fel" som hade skett:

Jag:

Imorgon kommer vi att ha vattenlek för de barn som vill(nu är vi trötta på detta tråkiga väder  
Bra att ta med: shorts, tights eller badkläder+ handduk, en påse att ha allt det blöta i.

Aktiviteten är frivillig , de barn som inte vill delta är kvar på gården.

Såhär "skulle man skrivit"

Imorgon kommer vi att ha vattenspridare för de barn som vill(nu är vi trötta på detta tråkiga väder)

Det du ska ha med, om du vill bli blöt: shorts, tights eller badkläder samt handduk, allt i en påse.

Aktiviteten är frivillig, de barn som inte vill delta kan leka vid sidan av.

Detta är ju helt jävla otroligt.

Man kunde inte ha en smiley, och varför skulle barnen som inte ville vara kvar på gården?

Ja du, BIG DEAL!

Att min andra kollega öht uttrycker sig på det viset"Åsa måste kontrolläsa"....Varför är hon nån jävla kontrolläsare?

Att Åsa är dum och "bättre än andra" är ju en sak, men hur kan de andra köpa hennes beteende?
Det är ju att se ned på sig själv.

Imorgon vet jag att jag kommer få hålla i vattenleken, för dom kommer inte tycka det är kul.

Så kommer dom säkert bestämma hur jag ska hålla i slangen och hur vi ska göra.

SUCK!!

Jag står varje dag i centrum och väntar på min buss.

Varjedag så ser jag föräldrar med barnvagn där deras barn mumsar på något sött.

Jag förstår inte.

En bebis under året vetinte vad klubba är, chokladkaka eller cheeseburgare, så varför måste man ge dom det?
En bebis kan inte vråla efter pommes, för att den vetinte om att dom finns.

JAG FATTAR INTE.

Igår såg jag en ätandes en cheese och i knät hade han en 200gr chipspåse. Killen var max ett år.

Om man däremot är på kalas och barnet ser att alla äter tårta men han får ett äpple, då kan jag förstå frustrationen. DÅ barn ofta vill ha samma som de vuxna.

Men min tanke är då också att om jag hade suttit och ätit på en kotte så hade bebisen också velat ha den, för att vi inte har samma.

Sen har vi barn med ätstöringar och sjukdommar, där föräldrar gråter av lycka om dom bara äter, dom bryr sig inte om VAD bara dom får i sig något, får tugga. Absolut.

Men jag ser detta kostant.

Jag tycker inte att ni är sämre föräldrar, men jag förstår inte.

Kanske förstår jag bättre när jag själv är mamma?