Det är nu över ett dygn sedan jag hörde något av min pojkvän.

Tiden går hemskt sakta.

Jag kan inte ta för mig att göra något.

Akulle ju cykla men orkar inte, promenera, gå till en vän...ingen ork finns.

Jag är inte längre arg, utan bara väldigt ledsen.

Jag vetinte vart han befinner sig
.

Jag vetinte om han mår bra!!

Han har aldrig nånsin varit borta såhär länge ,aldrig, never!

Senast jag inte hörde av honom på en kväll så ringde han mig dagen efter.

Men nu har det gått flera timmar.......

Jag funderar på om jag vill leva såhär?
Ska man behöva vara såhär orolig i en relation?
Det är fan inte såhär kärlek ska kännas!!!!!!!!

Just nu kan jag inte vara arg, jag tänker inte längre att jag ska packa hans saker.

Jag vill bara höra att han mår bra.

Jag tog mod till mig och ringde polisen.

Polisen kan inte bekräfta om dom har haft att göra med honom, eftersom han är över 18.

Men om jag var orolig och ville göra en sådan anmälan så fick man informationen.

Han har varit hos polisen, men är nu släppt.

Jag brast ut i gråt, grät hysteriskt i polisens öra..

Man får ingen information om vad som hänt, hur han mår eller vad han gjort.

Bara att han inte är där.

Och hans mobil är avstängd

Jag orkar inte.

Min pojkvän har varit i väldigt dåliga kretsar.

Han har i princip tagit sig ur detta men det är ju såklart svårt.

Han och Rasmus har umgåtts en heldel, Rasmus dricker väldigt ofta.

Min pjkvän ska och bör inte dricka.

Igår var han med Rasmus, tog"några öl". Dom ska vara hundvakt till en kompis hund.

Vi pratade igår vid sextiden, vi skulle höras idag.

Nu är det helt tyst.

Min mobil ringer, det är hans mamma. Hon är riktigt orolig och säger att hans mobil är avstängd.

Den är aldrig avstängd.

Det kan vara så att han sover, det har hänt förr. Men då har mobilen iallafall varit på.

Han är ju nu dessutom hundvakt så hunden behöver ju gå ut, och jag vet att denna hund prackar på en uppmärksamhet om man sover för länge.

Så jag får inte ihop detta.

Så jag sitter här och det känns som jag vill gråta och skrika på samma gång.

Rasmus bor en timme ifrån mig, jag vetinte var, så jag kan inte åka dit.

Pratat med två av killens vänner, ingen vet eller har hört något.

Man gör inte såhär!!!
Man gör inte folk såhär oroliga, det är så jävla egoistiskt!!!!!!!!!!!!

Så nu står jag i valet och kvalet om jag ska ringa polisen.

Jag ger mig ut nu.

Jag ska in och titta till min Kronan och se om hon är körbar.

Jag har ingen cykelpump, man borde kanske äga något sådant när man äger en rullande sköhet.

Längtar efter vinden i mitt hår och att få ta djupa andetag.

Jag behöver en kram.